NEW LIGHTS

How is the image and experience of a place created? What distinguishes the personal, subjective experience from the prevailing one? The Arctic is the northernmost area of the earth. A place characterized by the darkness, ice and extreme weather conditions of the polar night. But also by the huge transformations throughout history: from mystic and inaccessible, to a thoroughly mapped out, politically, commercially and scientifically charged phenomenon.

For many, the Arctic is an almost fictitious place, partly due to its rapidly growing attraction as a tourist destination. But also due to its natural qualities: most of the Arctic consists of deep water covered with ice. Catrin Andersson investigates the images that have been created by and continue to be created by a place tha interest her, in this case the Arctic. She adapts information to construct new descriptions where the poetic dimensions of the place – darkness, ice, emotions – are set against the harshness of science.

The works in the exhibition emanate from the artist’s own experiences on the Arctic, parallel to scientific and historical documents.

The four large diptychs are reminiscent of a kind of ephemeral maps, but lacking all the information one expects to finds on a map: distances, borders, names. Instead they display irregular networks of glowing lines, scratches and marks. In one half of each diptych the viewer is being mirrored in the surface that bears resemblance with still, black water. The other half consists of the inverted pattern, a colour photograph where the lines seem to gain new meanings. Some of the lines seem hesitant and as if the movement that created them stopped or turned around. Others relentlessly cut through both time and space. The diptychs show traces of human activity and transportation on the Arctic – historic and modern time polar expeditions, research, and commercial traffic.

The work speaks about movement, but also makes claims on different realities. They reveal narrative as abstract, at times reduced merely to signs. The artist seems to be questioning whether it is possible for anyone to have a personal or unique experience of a historic place that has been described in such detail as the Arctic. She is describing a new experience, not yet incorporated into the visual imagery of the place: and the viewer is free to project her own story, perhaps one that has never before been told, through works.

Karin Faxén, 2011
Translation Isabell Dahlberg

fotnote
The title “New Lights” was borrowed from a subtle but crucial change in the scientific handling of the wings of insects that have altered the prevalent view, and creating a whole new way of seeing reality – a researcher changed the white background to black, and unexpected, new insights were given to the patterns and colours of the wings.

Installation view at Tjörnedala konsthall, 2012

NEW LIGHTS

Hur skapas bilden och erfarenheten av en plats? Vad skiljer den egna, subjektiva upplevelsen från den allmänt vedertagna?
Arktis är jordens nordligaste område. Det är en plats som karaktäriseras av polarnattens mörker, is och extrema väderförhållanden. Men också av en extrem förvandling genom historien: från mystik och otillgänglighet till ett kartlagt, politiskt, kommersiellt och vetenskapligt laddat fenomen. Det är för många en närapå fiktiv plats, dels i sin roll av snabbt växande turistmål men också rent fysiskt: större delen av Arktis består av yta, av istäckt hav.
Catrin Andersson undersöker bilderna som skapats och som skapas av platser som intresserar henne, i det här fallet, Arktis. Hon bearbetar information och skapar nya beskrivningar där platsens poetiska dimension - mörker, is, stämningar - ställs mot vetenskapens krasshet.
Utställningens verk utgår från egna, upplevda vistelser parallellt med vetenskapliga och historiska dokument.

De fyra stora diptykerna som gett utställningen dess namn, påminner vid första anblicken om ett slags efemära kartor. De saknar dock kartans väntade information: avstånd, gränser och namn. Istället visar de regelbundna nätverk av lysande linjer, rispor och märken. Diptykernas ena hälft speglar betraktaren i sin yta likt i en stilla, svart vattenyta. Den andra är en invertering av ytan, ett färgfotografi där linjerna tycks få en ny betydelse. Man kan tydligt utläsa hur vissa spår är mer tvekande och kringgående, som om rörelsen som lämnat dem ibland helt har stannat upp eller återvänt . På andra skär istället linjerna tveklöst rakt igenom tid och rum. Diptykerna visar spåren efter mänsklig aktivitet och rörelse på Arktis - historiska och moderna polarexpeditioner, forskning och kommersiell trafik. Verket talar om rörelse, men också om olika slag av anspråk på en verklighet. De redovisar ett berättande, men abstraherat och avskalat till tecken.
Konstnären tycks fråga om det är möjligt att uppleva en plats som är så beskriven och historisk som Arktis, på ett eget och unikt vis. På samma gång beskriver hon en ny, bildbefriad erfarenhet: betraktaren får projicera ett eget, kanske helt nytt skeende, med verkens hjälp.